Gästtonsättare

Erkki-Sven Tüür, kompositör

Klicka för att öppna CV

 

Erkki-Sven Tüür – musikalisk skulptör

Erkki-Sven Tüür (f. 1959) har ibland benämnts Estlands Magnus Lindberg och förvisso uppvisar såväl musiken i sig som Tüürs position i sitt lands musikliv likheter med den ett år äldre finländska kollegan. Likaväl kunde Tüür dock – om vi tänker oss finländska tonsättare ur samma generation – benämnas sitt lands Kaija Saariaho, Jouni Kaipainen, Kimmo Hakola eller Esa-Pekka Salonen.

Så estetiskt och uttrycksmässigt mångsidig är Tüür att kontaktytor problemfritt kan etableras till samtliga ovannämnda figurer och ändå känns hans tonspråk, de mångahanda influenserna till trots, eget och unikt även i ett vidare internationellt perspektiv.

Tüürs multistilistiska approach etablerades redan under studietiden när han ledde den progressiva rockgrupen In Spe. Under det sena 1980- samt 1990-talet kunde hans musik liknas vid en högst personlig tolkning av det postmodernistiska konceptet, där diverse väsensskilda stilmässiga uttryck tilläts korsbefrukta varandra även inom ramen för ett och samma verk.

Därefter har Tüurs tonspråk genomgått en metamorfos och om många tonsättares utveckling – däribland just Lindbergs – gått från ett komplext och rationellt uttryck mot ett mer emotionellt och lättillgängligt dito har Tüürs väg, intressant nog, varit den motsatta: mot ett mer rationellt, estetiskt renodlat, men för den skull ingalunda känslomässigt mindre fullödigt tilltal.

Tüür har efter millennieskiftet anammat en så kallad vektorial kompositionsteknik, vars idé om ett slags matematiskt definierat musikaliskt DNA som genomsyrar helheterna i själva verket är en variation på den brahmskt-sibelianska urcellstekniken, där stora sammanhang växer fram ur små groddar. Lyssnaren behöver dessutom inte bekymra sig om hur Tüür nyttjar sina teorier; som hos alla historiens mästare har tanken och känslan etablerat ett symbiotiskt förhållande.

Tüür har definierat sin musik så här: ”Mina verk är ljuddramer. De sprider sig i ett ständigt föränderligt rum som expanderar och krymper; inte som en mosaik utan snarare som en skulptur.” Låter, de facto, som en adekvat definition på Sibelius sjunde symfoni. Så har Tüür även med sina nio symfonier etablerat sig som en av samtidens främsta exponenter för genren och beträffande den här aktuella kammarmusiken kan man säga att det även inom ramen för det begränsade formatet är stora tankar och känslor som tar plats.

 

Mats Liljeroos

www.erkkisven.com

text